Bläckfisken som blev en lärare

Jag har i några månader nu känt av en stark längtan efter djur, jag dagdrömmer om husdjur eller att komma ut i naturen och träffa på djur där. Jag matar ekorren vid vårt köksfönster på 3:e våningen och blir genuint glad när hackspettsparet kommer på besök. Det har skett någon slags frekvensskifte i hjärtat, där djurriket plötsligt harmonierar. Detta är en del av en kollektiv öppning, det är många som känner av det här just nu. Det finns en längtan efter kärlek, kontakt och att återknyta till naturen igen. Att återgå till något som vi människor i västvärlden har förlorat för länge sedan.


Som ett led i denna globala öppning för djurriket så fick jag nys om en naturfilm på netflix, "Bläckfisken och jag" som lockat mig. Idag tog jag mig tid att se på denna fantastiskt fina dokumentärfilm om en man, Craig Foster, som blir vän med en bläckfisk. en vänskap som får honom att minnas något om sig själv och naturens förunderliga kraft. Den här filmen är så fint gjord, för den beskriver mannens andliga och känslomässiga resa i mötet med naturen istället för att vara en traditionell naturdokumentär.


Filmen utspelar sig i Sydafrikas vilda, vackra och kraftfulla natur. Craig Foster beskriver hur han har växt upp så tätt inpå naturen man bara kan, med havet nästintill sköljandes in i husets nedervåning när det stormade på havet.


Craig hamnar i en livskris och mår väldigt dåligt under en period. För att ta sig ut ur sin kris så börjar han minnas sin barndoms dykturer i kelpskogarna till havs, och han inser att han behöver börja dyka där igen för att återknyta med någonting som han har förlorat inom sig. Han börjar därför göra dagliga dykturer i det vilda brusande havet. Han dyker med endast snorkel och bestämmer sig för att dyka utan våtdräkt för att kunna känna kontakten bättre med miljön därnere under ytan, trots att vattnet ibland blir ordentligt kallt.


Efter en period av dagliga dyk så börjar han känna sig lite bättre, hans lust att filma återkommer och han tar med sig sin filmkamera ned under ytan. Det är en förunderligt vacker miljö med stora höga kelp"träd" som svajar i takt med vågorna som sköljer över området högt där ovanför. Under ytan finns en hel värld som myllrar av olika djurarter, den ena mer fascinerande och vacker än den andra. Hela denna undervattensvärld är ett tydligt kretslopp av olika arter som samverkar, likt ett enda stort medvetande. Här lever hajar och små varelser sida vid sida, liv och död i ett evigt samspel..Färgerna under ytan är bedövande vackra, djupt turkosblått, skimmrande vitt, rött, brunt.


En dag så stöter han på en bläckfisk, och något uppstår mellan dem. En oförklarlig kontakt. Till en början är bläckfisken avvaktande men snart så uppstår en slags vänskap som kommer att förändra mannen i grunden. Ett avgörande ögonblick är när bläckfisken en dag sträcker ut en arm och vidrör honom. Under ett års tid så dyker Craig dagligen och besöker sin vän, ibland även nattetid. En relation uppstår som verkligen berör på djupet.


Det här mötet mellan människa och djur, mellan människa och natur, är väldigt berörande. Det blir så smärtsamt påtagligt att vi alla är en del av något mycket större än individen. När man ser livet som pågår där nere under ytan så blir det så tydligt att allt liv där är en del av en stor kraft, ett enda stort medvetande, där det finns en högre gudomlig ordning. Vem som lever och dör i detta levande kretslopp är inte intressant, utan det är ett samspel som övergår människans förståelse.


Framförallt så inser man att vi människor också är del av ett stort medvetande, där vi faktiskt, (på riktigt, och inte bara som man säger i New Age kretsar), är ett enda stort medvetande. Vi är verkligen en enda stor varelse, där vi alla är unika och oersätteliga celler av helheten. Den här filmen får en verkligen att minnas något inombords, om hur det var förr, för länge sen, när vi människor mindes hur det var att leva i samklang med naturen, med djuren, med elementen. Man inser att det är vår förlorade kontakt med naturen, djuren och stjärnorna som får oss att förlora vår mening i livet. Vi tappar grundningen, vi tappar kontakten med Moder Jords hjärtslag. Vi går vilse utan dess kompass. I vår upplevelse av att vara så separerade som vi nu är, så känner vi oss samtidigt övergivna och rädda inför Moder Jord och Fader Universum. Naturens krafter är enorma, vi vet att även om vi försöker kontrollera planetens alla krafter så har vi inte en chans den dagen Moder Jord får nog av människans ignorans.


Det som öppnar sig nu de kommande åren är att vi människor kommer att börja vakna upp till hur oerhört separarerade vi har gjort oss ifrån vår kropp, vår planet och vår kontakt med Moder Jord och Universum. Ascension är endast halva resan, efter vi vaknat upp så skall vi också Descend - alltså stiga ned i kropp igen men med nytt gudomligt medvetande. Vi skall inte lämna vår planet, vi skall vakna upp till respekten och vördnaden igen. Vi skall minnas igen hur man samskapar med naturens krafter och element, hur man simmar i havet och talar med stjärnorna. Vi slutar döda alla djur och skogar, vi börjar måna om alla levande varelser för att vi inser att vi är en del av ett kretslopp. Om vi skövlar planetens lungor så kommer vi alla dö av syrebrist. Om vi skadar andra så kommer vi snart inse att det är oss själva vi skadat. Detsamma gäller djurriket och naturen. När vi älskar stormen lika mycket som en stilla sjö, så kan vi också älska våra skuggor lika mycket som vårt stora hjärta. När vi tar hand om planeten så tar hon hand om oss.


Fotot kommer ifrån netflix.


29 visningar0 kommentarer